Livet Me Simon och Linus..

I morse stod jag i duschen och bilden av min döda mamma i sängen på hospicet dyker upp på näthinnan. Jag hade nästan förträngt att hon är borta och det vart smärtsamt och jag bröt ihop, där och då. Tårarna sprutade, hjärtat gick i tusen bitar jag hulkade, skrek och jag blev sittande på golvet med vattnet rinnande över mig. Att det efter en stund vart iskallt verkade inte bekomma mig, för det kunde inte bli värre. Det kunde inte göra ondare eller jag kunde inte vara mer trasig än vad jag var där och då.

 

Känslan är så surealistisk, att hon faktiskt är borta och aldrig mer kommer kliva ur färdtjänstbilen på vår uppfart. Jag kommer aldrig mer få höra hennes röst, aldrig mer få krama om henne. Dagens insikt var värre och tog hårdare än när hennes puls fladdrade iväg den där söndagen för snart 3 veckor sen.